Eller kanske inte. Solen fortsätter att sätta käppar i hjulet för all kreativ verksamhet. Men en del är på gång. Här en sammanfattning .

På tisdag den 13 juli är jag med i God morgon Sverige och talar om deckare. 07.46 för att vara exakt.

Bearbetning och redigering av tredje boken, Även små stenar sjunker, ska jag ta tag i när dagarna har blivit lite kortare än vad de är nu mitt i juli. Sedan tar skrivandet av nummer fyra vid. Och det kliar verkligen i fingrarna. Jag tror den kommer att heta  Ingen jord den andra lik, eller något sådant.

På Bokmässan i slutet av september kommer jag att delta i några seminarier om mord och ond bråd död samt nazismen i Sverige.

En del intervjuer blir det också under mässan och om jag känner förlaget rätt finns möjligheter att köpa mina böcker till bra priser och förstås få dem sig signerade av mig.

Äventyret i Danmark går vidare. Förlaget rapporterar in försäljningssiffror och listplaceringar i strid ström. Dejligt.

Och i oktober kommer första på tyska. Och det ska bli spännande att se hur det går.

Under några veckor i sommar ska jag jobba.  Ett skäl är att åtalet i det så kallade Helikopterrånet är på gång och kommer säkert att innebära en hel del jobb för mig.

Och så till sist lite skryt. Så här skrev Lotta Olsson i Dagens Nyheter när hon rekommenderade Bara Betydelsefulla dör som sommarläsning. ”Mycket Sverige idag känsla i den tätt sammanhållna intrigen, och skicklig miljöskildring”

Ha nu en fortsatt härlig sommar så hörs vi i höst.

För några dagar sedan ringde min agent Maria på Grand Agency och berättade att mitt tyska förlag vill köpa bok nummer två. Innan ettan är utgiven. Hurra hurra.

Den första kommer i höst på tyska med den gåtfulla titeln Den leende mördare. Så gåtfullt att jag först själv inte förstod. Du som läst Somliga linor brister kanske kan räkna ut det. Första som kommer på det får en signerad Bara betydelsefulla dör av mig. Skriv ett mejl.

Att bli såld utomlands låter lite som människohandel men när det gäller böcker är det förstås en helt annan sak. När man läser tidningar om  ”Det svenska deckarundret” så verkar det som om alla författare ges ut i praktiskt taget hela världen.

Så är det inte.

Några få säljs direkt till flera länder och språkområden och får gigantiska förskott. Något lite fler säljs till en handfull förlag direkt.

För de flesta, som för mig, går det betydigt långsammare. Först några länder och sedan kanske några till. Går det bra på ett ställe så följer kanske flera efter.

Jag vill förstås att rättigheterna till mina böcker ska säljas till fler länder, än Danmark och Tyskland, och jag vet att Maria jobbar hårt med det. Men det är också en balansgång. Att sälja rättigheter som blir liggande i en förlagslåda någonstans i världen är meningslöst. Förlaget måste tro på dig och satsa. Och det gör de förlag som hittills köpt mig. I Danmark kommer mina böcker att säljas i en stor sommarkampanj tillsammans med tidningen Ekstra Bladet. Det är riktigt roligt. Roligt på svenska alltså, inte danska.

Nu går resan vidare. Vart vet jag inte.  Men någonstans är jag säker på.

Titeln på en bok är nog viktigare än vad man tror. De ska väcka nyfikenhet men helst också ge en vink om innehållet. Jag tycker också att det är viktigt att flera titlar hänger ihop så att de i sig bildar ett slags varumärke.

Mitt första utkast till det som senare blev Somliga linor brister var Målarna. Förlaget gjorde tummen ner och jag satte mig för att fundera. Efter att ha vänt och vridit på det mesta landade jag i Somliga linor brister. För att göra en lång historia kort var utgångspunkten att det handlade om en människa på bristningsgränsen, som brast.

Titeln till andra boken, Bara betydelsefulla dör, går att spåra i det faktum att om man läser dödsrunor så verkar det ju som om bara betydelsefulla dör. Men min hjälte Ulf Holtz resonerar kring det i boken och kommer fram till att alla är betydelsefulla för någon och alla dör. Tha da!

Trean som ska redigeras efter sommaren utspelar sig på en båt. Arbetsnamnet är ”Alla stenar sjunker” Men man kan också tänka sig. Samtliga stenar sjunker, Även måsten sjunker eller Även små stenar sjunker.

Vad tycker du?

Fjärde boken som bara finn som synopsis än så länge börjar med att ett skelett hittas på en arkeologisk utgrävningsplats. Det är ju i och för sig inte så ovanligt  men det visar  sig att skelettet har  hamnat där nyligen.

Arbetsnamn: Ingen jord är den andra lik.

Vad tycker du om mina titlar?

Var på fest ”hos” undersköna Maria Ernestam för en tid sedan. Träffade recensenten Magnus Utvik och snick snackade lite. Och så säger jag: ”Jag gömmer mig lite bakom att skriva på sidan om. Att jag bara gör det som en hobby liksom”

Han tittade på mig en kort stund.

Och sedan: ”Vad menar du”?

”Jo alltså”, började jag om och insåg att jag trampat i ett klaver eller så.

”Du”, sa han med skärpa. ”Du har ett ansvar inför dina läsare. Om dom ska ta dig på allvar måste du ta ditt skrivande på allvar”.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Vände koncentrationen ner i vinglaset.

Han har naturligtvis helt rätt.

Från och med nu ska jag aldrig säga att jag bara skriver på sidan om, lite som ett tidsfördriv. Jag ska ta mig själv, mitt skrivande och framför allt er läsare på allvar.

Det är ni värda.

Det fortsätter att gå bra i Danmark. Av någon anledning gillar danskarna Bara betydelsefulla dör som i Danmark heter Graffitmordene.

Förlaget är eld och lågor eftersom jag som debutant säljer mycket bra med danska mått mätt. Och även om inte recensenterna brister ut i jubel så kan man ju inte vara missnöjd med en sådan här.

Eller den här.

Bloggar. Vad gjorde jag utan er?
Det är roligt att bli läst och recenserad av riktiga bokmalar. Och det är där ute på nätet man hittar guldkornen.

Kolla in dessa:  Guldkorn.  Boktokig.  En samlares hjärna. En bok om  dagen. Metrobloggen.

Det är alltid roligt att det finns de som läser vad jag skriver på bloggen. Och jag kan se att ni kommenterar. Men det verkar ingen annan kunna. Av någon anledning fastnar kommentarerna i systemet och ramlar inte igenom trots att jag godkänner dem. Håll ut. Ska se till att det fixas på något sätt.

Det regnar. Hela dagen i går var så varm att man inte riktigt fattade det. Gjorde allt rätt. Solade på altan, drack kall öl och grillade lax. Njöt i fulla drag. I dag regnar det. Upptäckte i morse att jag inte plockat in alla nyinköpta dynor och kuddar till utemöblerna. Vaknade tidigt och förmodligen var det de våta dynorna som väckte mig. Lång där nere i min sovande hjärna fanns en liten blinkande varningslampa som envist sökte uppmärksamhet. Visst är det märkligt. Undrar om man någonsin sover så djupt att hjärnan slagit av helt. Tror inte det. Den strävar nog på. Lägger ihop än det ena än det andra och serverar lösningar när man minst anar det. Som klockan fem på morgonen. Men det är kanske då man behöver dem som mest. Ibland när man ska somna så verkar problem vara hur stora som helst. Oöverstigliga. Men på morgonen så har de ibland bleknat. Och när jag cyklar till jobbet och trampar på i motvinden över lilla Västerbron bleknar bekymren lite till.
Vädret ja. Visst är det svårt att föreställa sig ett väder än det som just gäller. Tänk dig en regning, stormig svart sommardag. Då är det nästan omöjligt att föreställa sig hur det är när det är rikligt hett och vindstilla. Jo visst kan man tänka det. Men ändå inte riktigt känna det. Det är förmodligen därför man glömmer att ta med varma kläder och regnställ på långsemester om man ger sig iväg en riktigt somrig dag. Och det är kanske just därför jag tycker det är svårt att i mina böcker beskriva väder. Utom det väder som råder just i det ögonblick jag skriver om det.

Hur går det? Ofta undrar mina vänner just hur det går med böckerna. Jag förmodar att de menar hur många jag sålt. Det har jag väldigt dålig koll på. Och det beror på hur man räknar. Inbundet, reaböcker, recensionsex och friex i en enda röra. Men ibland får jag trots allt en glimt av hur det går.
För några dagar sedan damp det ner ett mejl hos min litterära agent, Maria på Grand Agency. Det var det danska förlaget som hörde av sig. Pocketen Somliga linor brister som på danska heter Graffitimordene hade redan efter två veckor sålts i 6000 ex och hamnat etta på veckans pockettoppen. Det är inte klokt. Fattar inte vad som händer. Kan inte riktigt ta in det. Men roligt det är det.
Heja Danmark.

Intriger far fram och tillbaka i huvudet. Jag hade bestämt mig för att ta en skrivpaus men det är som om det inte riktigt vill sig.
Plötsligt hade jag massa tid över och en hel del energi.
Springa, tänkte jag. I stället för att skriva.
En gång i begynnelsens. Jag tror att det var 1983jag ryckte in i lumpen. Man gjorde sådant på den tiden. Rökte gjorde jag och hade aldrig sprungit en meter i onödan och uteblivit från gymnastiken under i princip hela högstadiet och gymnasiet hade jag gjort.
En kväll när jag låg på logementet och läste bestämde jag mig för att börja springa. Vet inte varifrån det kom men jag tog ett beslut. Där och då. Tre kvällar i veckan sökte jag upp en övergiven löparbana inom marinens områden och sprang ensam varv efter varv. Långsamma och fruktansvärt jobbiga varv. Men med tiden blev stegen lättare, farten högre och varven byttes mot löparslingor.
Under de kommande åren förvandlades jag till löpare. Sprang några halvmaror och kunde utan problem ge mig ut på milalöpningar.
Men lika plötsligt som jag börjat slutade jag. För så där en tio år sedan lade jag löparskorna på hyllan. Vet egentligen inte varför men tror att andra saker i livet tog över helt enkelt. Och ska jag vara helt ärlig har jag inte saknat det. Jag slutade att vara löpare.
Tills nu.
För några veckor sedan drog jag på mig ett par slitna löparskor och joggade iväg hemifrån. Ganska jobbit men inte alls så som de först löparvarven i början av 80-talet.
Och redan nu går det hur bra som helst. Som om kroppen minns.
Under löpningen löser intrigens gåtor upp sig och överflödsenergin används.
Så du. Om du någon gång tränat och lärt kroppen hur det fungerar. Sätt igång igen. Det är lätt.